www.lewenhaupt.com

Släkten Lewenhaupt (sida 1 av 4)

Adam Lewenhaupt, Sjöholm, höll ett mycket intressant anförande vid Släktmötet den 31 maj 1929. Det beskriver, på dåtidens något omständliga sätt hur släkten utvecklats under århundradena. Jag tar mig friheten att modernisera och till viss del komplettera detta föredrag, så att alla intresserade på ett enkelt sätt kan få en grundläggande lektion i den Lewenhauptska Släkthistorien. De angivna numren utgör s.k. tabell-nummer från Stamtaflorna.

Det finns en gammal vacker saga om den ädle riddaren Gunnar, borgherre på Loholm, och om hans kärlek till Antens fagra sjöjungfru, och att vi där kan finna ättens ursprung. Emellertid hade nog Axel Stensson rätt, när han vägrade att godta denna tradition och ej utan en viss stolthet yttrade, att hans stamfader säkerligen varit en " riddare av plogen". Våra gamla rent inhemska frälsesläkter är i regel direkt uppvuxna ur odalbondens jord. En del genealoger har börjat stamtavlan med en Asser andra med en Simon. Det finns verkligen en Torsten Simonsson som i sitt sigill har tre lejonhuvuden, men hans bror, som skulle ha fortplantat släkten finns inte omnämnd i någon bevarad samtida handling. Den äldste dokumentariskt kände stamfader är Kristiern, jordägare på Selaön i Mälaren. Han förekommer för första gången år 1356, således för 650 år sedan, och det är ju vackert så. Förargligt nog utsätter han aldrig och omnämnes inte heller med fadersnamnet, utan blott Kristiern i Brunsberg. Hade han blott en enda gång förekommit som Kristiern Brodersson, som han kallas redan på släkttavlor från 1500-talet, hade hans härstamning varit klar. Att han var frälseman är självklart och att han stod på en ganska hög social skala syns på att han var en av de två dåvarande landsdomarna i Södermanland. Tidiga genealoger har givit honom till hustru Margareta Waldemarsdotter Folkunge, sonsons dotter till kung Waldemar och drottning Sophia av Danmark. Denna uppgift har inte kunnat bevisas och torde grunda sig på en önskan att höja drottning Margareta Leijonhufvuds börd med kungligt påbrå.

Sonen Greger förekommer ytterst sparsamt i samtida handlingar och hans hustru inte alls. Man kan således inte veta om äldre uppgifter om hennes namn och ätt är korrekta. Med Gregers son Kristiern, vilken liksom far och farfar skrev sig till Brunsberg blir upplysningarna fylligare. Han ägde även flera gårdar på fastlandet i Södermanland och kom, möjligen redan genom sin mor, men säkert genom sitt giftermål i släktskap med den mäktiga stormansätt som förde ett tjurhuvud i vapnet. Han uppkallade sin andre son, den som fortplantade släkten , efter en medlem av denna ätt Abraham Brodersson, drottning Margareta Waldemarsdotters bekanta gunstling.

Med denne Abraham Kristiernsson, död 1499, inträder släkten i högadeln, om den nu inte fanns där förut och bland rådsätterna. Han förekommer från 1491 som riksråd och var en i allmänna värv mycket använd man.

Det var även hans son Erik Abrahamsson. Dennes unionsvänlighet lönades illa och han blev ett av de första offren i Stockholms blodbad. Genom hans änka, Ebba Eriksdotter Vasa blev släkten befryndad med det nya kungahuset. Släktskapsbanden befästes ytterligare när kung Gustaf i denna valde sin andra gemål, Margareta. Det ligger inget nedsättande i att öppet erkänna, att det just var detta giftermål som lade grunden till ättens ytterligare uppkomst. Av Eriks döttrar var den äldsta Anna gift med Axel Bielke och blev således farmor till drottning Gunilla. Den andra, Brita, gift med Gustaf Stenbock blev mor till drottning Katarina. Margareta blev som sagt gift med Gustaf Vasa och den yngsta av de fyra, Märta, "kung Märta" kallad, med Svante Sture. De gjorde således samtliga de bästa partier som vid den tiden kunde stå till buds.

Av sönerna lämnar vi den äldsta, Abraham, alldeles åt sidan, då han blev stamfader för den friherrliga grenen Leijonhufvud och övergår till den yngste, Sten Eriksson (1). Denne har synbarligen stått utmärkt väl hos sin kunglige svåger och genom sin duglighet och användbarhet därav gjort sig väl förtjänt. Han anförtroddes vid relativt unga år - vid 21 var han redan riksråd- ansvarsfulla militära, administrativa och diplomatiska uppdrag. Bland annat avslutade han Sveriges första traktat med Frankrike. Den unge blonde och hurtige svensken väckte en viss uppmärksamhet vid Henrik II:s hov och kallades där på grund av sitt kungliga svågerskap allmänt "le prince de Suède"(prinsen av Sverige). I ett arkiv finns ett handbrev till honom från kung Henrik med ingressen "mon cousin" (min kusin). Under det franska besöket fattade Sten kärlek till en hovfröken, mademoiselle de Roeux tillhörande landets högsta adel. Kärleken besvarades, men kung Gustaf vägrade sitt samtycke. Det var kanske skada, ty hon blev sedan en av Frankrikes rikaste arvtagerskor. Kungen hade i stället sina blickar riktade på ett ekonomiskt fördelaktigt parti för honom inom landet. Ebba Lilliehöök var dotter till hans gamla antagonist Måns Bryntesson och styvdotter till hans landsförvisade f. d. kansler Christoffer Andersson Röd. Vid sidan av de ekonomiska, hade kungen vd anstiftande av detta äktenskap säkerligen även politiska skäl. Även hos kung Erik XIV var Sten i början en högst betrodd man och upphöjdes vid hans kröning till friherre och riddare av St. Salvatorsorden. Vid Sturemorden undgick han genom en tillfällighet att dela sin svågers och sina systersöners öde. Han blev sedan en av ledarna för hertigarnas, även de hans systersöner, uppror. När kung Erik vid Stockholms intagande räckte honom sin värja med orden: "jag är eder fånge herr Sten", rände en drabant sin bardisan i hans sida. Av någon anledning hade han inte på sig något harnesk. Några dagar därefter avled han av sitt sår. Han hade då nyss fyllt 50 år. Enligt berättelsen skall han på sin dödsbädd ha erhållit löfte om grevlig värdighet. Denna berättelse blev officiellt erkänd och han räknas som den förste av den grevliga ätten, även om det först var året därpå som hans änka erhöll Raseborg som grevskap. Sten har efter allt att döma varit en rikt begåvad, för sin tid ovanligt mångsidigt bildad och i allmänt värv synnerligen användbar man. Han är en av ättens märkvärdigaste och i fäderneslandets historia mest framträdande personligheter. Hans döttrar gjorde goda giften: Edla med Mauritz Grip, Anna och Elisabet med var sin Bielke och den yngsta Brita med Magnus Brahe. Hon blev mor till Gustaf II Adolfs ungdomskärlek Ebba Brahe. Den äldsta dottern Margareta, som dog ogift, höll på att göra ett ännu bättre parti. Hon var nämligen en kort tid utsedd till maka åt Erik XIV. Sedan förlovades hon med Pontus de la Gardie, som dock drunknade innan bröllopet.

Stens båda söner Axel (2) och Mauritz är synnerligen intressanta karaktärer. Axel kom vid 18 års ålder till universitetet i Padua och de italienska studieåren satte sin prägel på hela hans liv. Vid sidan av Erik Brahe, är han den mest typiske renässanspersonlighet, både på gott och ont, vår historia känner. Mångsidigt bildad, god stilist, rikt begåvad men kanske något obehärskad och hetsig. Han åtföljde sin kusin hertig Carl (IX) vid dennes bröllop i Heidelberg och fick där själv en brud i Sidonia von Daun und Falkenstein, halvsyster till Gustaf Vasas måg pfalzgreven Georg Johan. Detta äktenskap skulle komma at ha ingripande följder på hela släktens historia. Efter Sidonias död gifte han om sig med en lika högbördig tyska, Magdalena av Criechingen, men hade inte några avkomlingar med henne.

Brodern Mauritz (74) fick ej utan skäl vid sin död av Carl IX betyget att ha varit "den bäste och förståndigaste man i rikets råd". Han hade från sin ungdom trofast hållit fast vid denne och de båda kusinernas karaktärer var nog mycket lika. Även Mauritz maka var av tysk börd, men ej som broderns av halvsuverän ätt, utan en fattig hovfröken, vilken väckte hans stolta moders synnerliga misshag. Namnet von Hatzfeld låter annars numera ganska välklingande. Hon levde länge som änka och spelade på sin tid en stor roll familjen. Deras enda dotter Ebba, drottning Kristinas uppfostrarinna överlevde länge sina båda män, Svante Sture och Claes Horn och sin enda dotter och det rika arvet gick släkten förbi, eftersom kusinerna redan var avlidna och kusinbarn då ej hade arvsrätt.

VIDARE>