|
|
|
Till 300 årsminnet av slaget vid Saladen, Litauen, 19 mars 1703
Stora nordiska kriget 1700 - 1721
Copyright: Bertil Haggman 2002
Översättning: Johan Lewenhaupt 2002
Fiendestyrkorna
Svenska
Befälhavare: Översten greve Adam Ludwig Lewenhaupt
(Adam Ludwig Lewenhaupt (1659 - 1719). Student vid Lunds universitet
1671, Uppsala universitet 1675 och Rostocks universitet 1680. Volontär
i bayerska armén under striderna mot turkarna 1685. Lewenhaupt blev
kornett vid Bielkes Bayerska kavalleriregemente och befordrad till
kapten 1686. Anslöt sig till Nieroths Svenska regemente i holländsk
tjänst 1688 och överstelöjtnant Oxenstiernas Svenska regemente i
holländsk tjänst 1691. Överste vid Brahes regemente 1697 och lämnade
den holländska tjänsten 1698. Överste vid Upplands tremännings
regemente 1700. Generalmajor i infanteriet och guvernör i Kurland,
Pilten, Samogotien 1703. Generallöjtnant 1705. General infanteriet
1706. Guvernör i Riga och General i chefsposition för den stående
armen i Livland, Kurland och Litauen. Lewenhaupt kapitulerade vid
Perevolotjna år 1709 och dog som krigsfånge i Moskva 1719. Han skrev
innan sin död en stort upplagd försvarsskrift rörande tilldragelserna
vid Poltava.
Överstelöjtnant Per Banér i Wennerstedts Dragoner, major Hans Henrik
Wrangel vid Hälsinge Regemente, överste Johan Adolf Clodt von
Jürgensburg och överstelöjtnant Ernst Carl Glasenapp.
Den svenska styrkan på cirka 1000 man bestod av officerare och manskap
från Hälsinge Regemente (de enda rikssvenskarna), D'Albedyhls
dragonregemente, major Paul Bethuns Artilleri, överste Johan Adolf
Clodt von Jürgenburgs förband (400 man) och överstelöjtnant Ernst
Karl Glasenapps förband.
Lituaisk-ryska stridskrafter
Befäl: två ryska överstar, med okända namn och två litauiska officerare
och adelsmän (Carp och Regementarius (överste) Gaddon).
Totalt bestod dessa styrkor av 50 kompanier med i allt 5000 man av
vilka 2500 var ryska infanterister.
Stridsplan
Den svenska styrkan
Var formerad i en rak linje med en högervinge och en vänstervinge.
Lewenhaupt ansvarade för den högra tillsammans med Banér och Wrangel
medan Clodt kommenderade den vänstra med Glasenapp som
ställföreträdare. Infanteriet var uppdelat i s.k. bataljoner
(halva kompanier), kavalleri och dragoner i skvadroner. Grenadjärerna
var placerade längst ut på sidovingarna.
Räknat från höger var styrkorna uppställda enligt följande: löjtnant
Ugglas grenadjärer halva kompani, löjtnant Gustaf Reinhold von
Gehlens skvadron, kapten Falkenbergs grenadjärer halva kompani,
kapten Joachim Danckwardts skvadron, kapten Frederik Sinclairs
halva kompani, kavallerikapten Bröms skvadron, major Steins halva
kompani, löjtnant Pryss' och Simon Wennerstedts skvadroner, kapten
Carl Magnus Gerttens halva kompani, kapten Funcks kompani, löjtnant
Mortens skvadron, kapten Frummeris halva kompani, kapten G.F.
Schwengelns halva kompani, kavallerikapten Hammelstiernas skvadron,
kapten G. Snoilskis grenadjärer halva kompani, löjtnant August
Maisells skvadron och löjtnant Ljungmans grenadjärer halva kompani.
Litausk-ryska styrkor
Dessa var formerade med ryskt infanteri i mitten och det lituaiska
kavalleriet ute på vingarna. Trupperna var placerade bakom 188
fasta hinder och ännu längre bakom denna linje fanns en cirkelformation
av vagnar. Framför infanteriet fanns 11 kanoner. 30 skvadroner
kavalleri fanns placerade på den högra vingen (18 tavartj, 8 volotj
och 3 tatariska kompanier) och 20 (18 tavartj och två i tyska
dragonuniformer) på den vänstra sidan.
Kort beskrivning av slaget
Slaget varade från 8 på morgonen till middagstid. Lewenhaupt
startade genom att ge sina trupper order att attackera. När de
svenska linjerna var cirka 400 steg från den lituaisk-ryska
linjen påbörjades artilleribeskjutning, men denna förorsakade
endast några små skador. De svenska linjen fortsatte sedan
fram till 100 steg från fiendelinjen. Då anföll den litauisk-ryska
vänstervingen Lewenhaupt's vinge
men slogs tillbaks. Därefter anföll den litauaisk-ryska högra
vingen den svenska vänstra vingen men nedgjordes. Under tiden
hade de svenska centrala förbanden ryckt fram mot det ryska
infanteriet avfyrande salva efter salva av muskötleld. De
fasta hindren passerades och Ryssarna tvingades bakåt. Det
svenska infanteriet använde pikar i man mot man striderna.
Detta resulterade i att ryssarna tog till flykten trots att
det litauiska kavalleriet fortfarande var i ganska gott skick.
Lewenhaupt beordrade inte att man skulle förfölja motståndarna
några längre sträckor, eftersom han fruktade att hans egna
styrkor var för svaga.
Förluster och stridsbyten
På den svenska sidan
På svenska sidan räknade man till 40 dödade, därav en officer,
125 skadade och två saknade.
11 kanoner erövrades tillsammans med 500 vagnar lastade med
ammunition och proviant.
Under slaget togs 11 eller 12 fanor av svenskarna och i vagnarna
hittades ytterligare 34 till 35 större fanor, 2 personliga
överstestandar, 34-37 översteinsignier och över 1000 mindre
flaggor (denna rapport låter överdriven).
De litauisk-ryska styrkorna
576 ryssar dödades. Ytterligare ryssar höggs ned under flykten
från slagfältet av förföljande svenskt kavalleri och litauiska
bönder. Vissa rapporter hävdar att det dödades fler än 1000
ryssar. De litauiska förlusterna var ringa.
Källor: H. Uddgren, Karolinen Adam Ludwig Lewenhaupt - Hans
krigföring i Kurland och Litauen 1703-1708, 2 vol. 1919 and
1950.
C. von Rosen, Bidrag till källorna om de händelser som närmast
föregick svenska stormaktsväldets fall. 2 vol., Stockholm 1936.
Karl XII på slagfältet (1918-1919). Generalstaben, Stockholm.
Oskaras Urbonas, "The Front of the Great Northern War in
Lithuania", Karys, USA, 1961, pp.5-12 and 1963, pp. 1-12.
|
|
|
|
|
